Vem är du och hur blev du tonsättare?
Född 1976, verksam i Malmö. Är ursprungligen från München, i södra Tyskland, men har levt i Sverige sedan 1991. Har en examen i musikvetenskap från Stockholms Universitet. Började studera komposition på Kulturama i Stockholm, följt av studier på Gotlands Tonsättarskola i Visby och en master-utbildning i komposition på Musikhögskolan i Malmö.
Hur har stycket kommit till?
Med detta stycke försöker jag knyta an till min första stråkkvartett från år 2007 – även den ett ensatsigt verk (”Ur ingenting måste sammanhang någonstans ta sin början”). Det har hänt en del sedan dess: jag har förändrats, mina tankar har förändrats. Världen har också förändrats. Tänk till exempel på det här med internet: 2007 var internet redan en stor del av vår verklighet – men sedan dess har det på grund av snabba tekniska utvecklingar exploderat in i våra liv. Världen har blivit snabb. Och jag hänger kanske inte med. Så jag tittar tillbaka: hur var allt? Var finns vägen? Jag skriver för stråkkvartett. Kanske är det det som kallas för regression? Kanske är mitt stycke inget konstverk, utan de associationer som en människa brukar berätta för en psykoterapeut. Fast kanske är det just det som är konst.
Jag tittar också tillbaka på musiken, jag tittar på klassicismen. Jag har under vissa perioder distanserat mig från klassicismen – närmat mig musiken på ett märkligt spår, från det urtida, över en sen, romantisk Beethoven, in i allt det wagnerska, som en väg in i nutiden. Det finns många vägar man kan gå i musiken och ingen enda som är rätt. Men under de senaste åren har jag alltså fått en nyvaknad intresse för barocken och klassicismen. En undran: vad höll de på med egentligen? Sökande efter struktur, ordning, begriplighet; sökande efter det allmängiltiga, sökande efter ett språk.
Jag är inte den förste som blickar tillbaka: Schönberg har gjort det, Stravinsky har gjort det, Schostakovich och Schnittke har gjort det. Också minimalisterna. Det är ingenting nytt. De har alla kanske gjort det just när vägar låg öppna – oändligt öppna – åt alla håll – den existentiella återblicken – när man behöver orientera sig. Och klassicismen i sig var uttalat återblickande: meditation över antikt tänkande.
De främmande tillbakablickarna finns aktivt med i mitt eget skrivande nu – både medvetet och omedvetet – när jag letar efter en egen väg att förhålla mig till det som är. Det är kanske ”neoklassicism”, men jag vill inte kalla det för det, eftersom neoklassicism i folkmun har gjorts till ett stängt begrepp: jag vill ju att dörrar ska vara öppna.
Jag tar och vänder och vrider på saker; tar klanger och andra klanger som är avlägsna från dem, låter dem ta varandras platser, sliter sönder sammanhangen och fogar ihop på nytt. Mellan treklanger, septim- och nonackord och kromatiska klangstrukturer får frågor förbli öppna: vad är det här? var är jag? var är vi?
Ur Streichquartett Nr.2 ”Freiheit”
Hur gör du när du skriver musik?
För att skapa det nya sammanhanget håller jag mig åter till det gamla medlet: arbete med motiv. Ett långt, oregelbundet, rytmiskt mönster, finns under allt som en slags skapelseidé – sedan växer linjer ur intervall och blir bärare åt samklangernas affektschatteringar. Det är tänkande och berättande som rör sig mellan växande och fragmentisering.
Jag försöker att särskilja och rannsaka mig själv: rensa bort både det som är yttre krav på jaget och jagets krav på det yttre – i hopp om att bortom vilseledande skal hitta till mig själv och min estetiska vision, hitta till något som kan förefalla obetydlig vid första åsyn, men som är det egentligen betydliga: kärnan av ren vilja och ursprunglig egen impuls.