Vem är du och hur blev du tonsättare?
Född 1965, verksam i Stockholm. Jag började spela klarinett som 12-åring. När jag fyllde 15 fick jag välja mellan en moped eller en saxofon. Valet var enkelt. Hamnade på Skurups folkhögskola efter gymnasiet där jag lärde mig spela jazz. Utbildade mig på Musikhögskolan i Piteå och har sedan komponerat allt möjligt, filmmusik, konstmusik. Är nu lärare i komposition i Piteå och undervisar i filmmusikkomposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Hur har stycket kommit till?
Föreningen Nymus, som är beställare, ville gärna ha med video i stycket och ensemblen var given, så där fanns grunden. En problematik var videon. Bild äter musik, man slutar lyssna och ”ser” istället. Jag ville inte göra musik till bilden, men jag ville inte heller att bilden och musiken ska kriga. Musiken ska vara i fokus, bilden kan uteslutas. Jag har visualiserat nio bilder i mitt huvud, som jag sen översatt i musik på ett intuitivt sätt. Bilderna är abstrakta och mera känsla än konkreta motiv, ett sorts rörliga stilleben.
Ur ”Nine Times One”
Hur gör du när du skriver musik?
Jag brukar ofta skriva väldigt dramaturgiska och genomtänkta stycken, där lyssnaren ska bjudas på en resa. Den här gången ville jag gå mer på känsla och vara lite korthuggen, göra enstaka scener utan klipp, som i en film av Michael Haneke. Den konkreta bilden/filmen till varje del av stycket görs efter musiken, och då behöver jag inte nödvändigtvis säga samma sak som musiken säger. Istället kan jag lägga till, eller dra ifrån.
Läs mer: Johan Ramström