Vilka är ni och hur blev ni tonsättare?
Lisa är född 1980, verksam i Luleå/Stockholm. Som barn i byn Börjelslandet vid mammas piano upptäckte jag ett eget universum, en speciell relation mellan musiken och mig. Efter att jag senare provade andra vägval i livet men fann mig otroligt olycklig, närmade jag mig möjligheten att i någon form jobba med musiken. Jag utforskade min relation till musik, startade alternativa popband och upptäckte att jag föll in i alla slags mellanrum i fråga om genres, upptäckte också att det hettade till alldeles särskilt av själva skapandet. Så studerade jag på Musikhögskolan i Piteå och alla bitar föll på plats.
Björn är född 1979, verksam i Luleå. Det som egentligen fick mig att börja komponera var att jag spelade mycket elgitarr i tonåren och blev intresserad av improvisation, skalor och olika typer av ”sound” man kunde skapa med hjälp av dessa. Jag började komponera lite på egen hand när jag var i 20årsåldern, mycket på grund av att jag ville lära mig hur musik fungerar och på så vis bli en bättre gitarrist. Men jag fick smak för komponerandet ganska snabbt och började tidigt med att utforska olika konstnärliga möjligheter. Så småningom insåg jag att det konventionella populärmusikaliska formatet inte passade mig och kom fram till att jag ville satsa fullt ut på komponerandet. Började studera komposition, först på Växjö Universitet, sedan på Gotlands Tonsättarskola och slutligen på Musikhögskolan i Piteå.
Hur har stycket kommit till?
Utgångspunkten var att vi skulle skriva ett stycke tillsammans och vi var överens om att vi ville göra ett sammanflätat samarbete där vi verkligen behövde förhålla oss till varandra, våra olika musikaliska intressen och olika sätt att komponera. Av praktiska skäl – vi bor i olika delar av landet och har begränsade möjligheter att ses – valde vi att dela upp ensemblen med olika ansvarsområden. Lisa visste sedan tidigare att hon ville jobba med elektronik i kombination med ett instrument. För att bestämma vem som skulle komponera för vilket instrument använde vi en slumpgenerator och utfallet blev att Lisa skulle komponera för klarinett och elektronik och Björn skulle komponera för blockflöjt och viola. Vi hade även en tanke att det nya stycket skulle bli ett slags kombinationsverk som kan framföras som en kvartett, men som även kan framföras som två olika duostycken. Ett stycke för klarinett och elektronik och ett för blockflöjt och viola.
Innan vi började kompositionsarbetet diskuterade vi om vi skulle bygga upp stycket kring någon form av koncept. Valet föll på ämnet altruism, som en möjlig utgångspunkt att undersöka. Det som framför allt fascinerade oss med altruism är att den person som agerar på sådant sätt alltid drar egna fördelar. Det leder till att altruistiska handlingar på ett sätt motsäger sig själva som osjälviska handlingar enbart tänkt att hjälpa andra. Utifrån konceptet började vi komponera klingande material på var sitt håll.
Sedan följde en arbetsprocess som bestod av regelbundna videosamtal och musikaliskt material som skickades mellan oss i form av noter och ljudfiler. Stycket växte fram genom att vi komponerade, skickade material, reviderade, väntade och lyssnade in varandra. Men även om vår arbetsprocess syftade till att skapa ett sammanflätat material i så stor utsträckning som möjligt blev effekten av instrumentariets uppdelning att vi trots allt skapade “egna” material utifrån våra respektive konstnärliga preferenser. Men vi komponerade dessa så att de skulle fungera väl tillsammans.
Allt eftersom mer material kom till och stycket började ta form stod det klart att vår idé med konceptet altruism kanske inte skulle få så stor del i stycket som vi tänkt oss från början. Det var snarare så att musiken självt fick styra styckets form och utveckling. I slutändan såg vi att altruism hade influerat arbetsprocessen mer än det klingade materialet.
Ur ”Tetraphonia”
Hur gör ni när ni skriver musik?
Lisa: En känsla, ett slags tillstånd, en inre bild eller ett ämne utgör ofta startpunkt. Beroende på art av verk, (musik för högtalare/ musiker/ scen/ dans) ser tillvägagångssätten mer eller mindre olika ut. Ofta leder själva idéerna in mig till att prova metoder som för mig kan vara nya. Gemensamma nämnare är mitt intresse för rum, hur musiken materialiseras, textur, väv, enhet och skeenden som tar sin tid.
Den lyxiga situationen att verket under KOMPFEST spelas två gånger på raken under en och samma konsert är inte en faktor jag förhållit mig till i arbetet med stycket. Däremot har själva samarbetet med Björn fört med sig att jag tänkt annorlunda i vissa avseenden på grund av den delvis delade processen.
Björn: Generellt så jobbar jag inte med specifika metoder som genererar en viss sorts musik, utan snarare efter principen att jag ska kunna skapa ett material på vilket sätt som helst. Ofta återkommer jag till tonintervallerna och hur kombinationer ger materialet sin specifika karaktär.
Den stora utmaningen med det här stycket var att arbeta tillsammans med en kollega. Att hitta ett sätt som underlättar för oss båda att kombinera våra respektive material, och samtidigt behålla ett slags egen integritet. I det här stycket valde jag att utgå från ett antal tonmaterial eftersom jag tänkte att det kanske kunde underlätta för Lisa att ha ett slags ramverk att förhålla sig till i sitt komponerande. De tonmaterial, eller modus, som jag skapat till det här stycket sträcker sig över två oktaver där innehållet skiljer sig i de olika oktaverna. Ofta byter jag dessutom ordning på oktaverna så att den övre oktaven kan bli den undre och tvärtom.
Jag har även försökt att förhålla mig till det material som Lisa komponerat genom att omväxlande låta mina stämmor vara mer i bakgrunden och ibland i förgrunden. Den uppdelningen är något som vi diskuterat fram under kompositionsprocessens gång. Under arbetet med att förhålla mitt material till Lisas så har jag ofta försökt tillämpa ett altruistiskt förhållningssätt.
Läs mer:
Lisa Stenberg
Björn Sikström