Vem är du och hur blev du tonsättare?
Född 1979, verksam i Berlin. I 17-årsåldern beslutade jag mig för att ge mig in på tonsättarbanan. Men det faktiska komponerandet började tidigare. När jag var 11-14 år gjorde jag i princip inget annat med min fritid än att skapa elektronisk musik med min Commodore Amiga 500. Samtidigt har jag ständigt varit intresserad av skrivande, tecknande och måleri. I 25-årsåldern började jag på allvar kombinera text, bild och musik till små ”Gesamtkunstwerke”. Nu för tiden involverar i princip all min verksamhet inom den nutida konstmusiken även video och elektronisk musik.
Hur har stycket kommit till?
”Klavierbuch #1” är det första ”helelektroniska” verk jag skrivit som även involverar en interpret. Jag ville använda mig av en klassiskt skolad musiker men ändå komma bort från den ”sofistikerade” nutida konstmusiken. Jag har försökt sträva efter ett naivt och sårbart uttryck, både i musiken och i det visuella, samtidigt som jag bakat in ett slags mysterium mellan raderna.
Ur ”Klavierbuch #1”
Hur gör du när du skriver musik?
Jag älskar anteckningsböcker och avverkar massor av dem på löpande band. Allt material för detta verk, visuellt, konceptuellt och musikaliskt, har plitats ner för hand då jag suttit på caféer eller ute i solen. Leuchtturm1917 och Moleskine FTW. Jag älskar att komma bort från både hem och datorskärm och ”idéstadiet” är ett utmärkt tillfälle att ta vara på detta. Sedan har jag även suttit inlåst otaliga timmar, hemma framför en datorskärm, för att realisera det färdiga verket.
Musikaliskt handlar det om ett väldigt enkelt och sparsmakat material som jag sedan ”utvecklat” genom en sorts naiv processform. Rent tekniskt (rörande elektroniken och videon) var det här verket mödosammare att genomföra än jag först trodde det skulle vara; genomförandet av elektroniken tog enormt lång tid. Jag skulle tro att det rör sig om fler detaljer och subtiliteter än man direkt uppfattar som lyssnare, men det har varit viktigt för mig att få det hela någorlunda ”rätt” och utan kompromisser.
Läs mer: Marcus Fjellström