Vem är du och hur blev du tonsättare?
Född 1989, verksam i Stockholm. När jag lyssnar på den musik som jag gjort tidigare i mitt liv så är det lite som att bläddra i en dagbok. Som ett avtryck i tiden där de kollektiva rörelser och sociala nätverk jag befunnit mig i just då träder fram. Det är ett fint sätt att komma ihåg vem jag var och vad jag tyckte var viktigt just då. Musiken har alltid varit präglad av sitt sammanhang, fungerat som reaktion på den miljö och kontext den är skapad i.
Min musikaliska praktik började som tvång då min mamma tyckte att jag skulle spela piano. Jag grät varje gång jag tvingades traggla pianoläxan och tyckte att jag spelade fulast i hela världen. Som tur var hade vi riktigt bra grannar på gatan som hängde på mig en elbas och satte en skiva Ebba Grön i handen på mig.
Musiken har alltid varit en oerhört omvälvande och viktig del av mitt liv. Vi-mot-världen-känslan i att spela i band, de olika musikaliska faserna, subkulturerna. Grunge-fasen, då vi blonderade sönder våra hårsvall, bara spelade covers av Hole och var besatta av Cortney Love. Punk-fasen, då jag spelade i band med namn som AntikaLik och Kakkapäelle, drack folköl och bråkade med bonnpojkar i epa-traktorer på helgerna. Folkmusik-fasen, alla timmar i replokalen där vi tillsammans utvecklade feministiska verktyg och demokratiska arbetssätt utan att ännu vara medvetna om all teoribildning eller den våg av feminism vi några år senare skulle komma att möta i storstäderna. Och svartrockar-fasen, musiken som fick mig att raka bort ögonbrynen, liksminka ansiktet och när jag kastades ut ur kyrkan när det var dags att konfirmera sig. Jazzen, och hela prestationskulturen som tvingades på mig under gymnasiet. Att hävda sig som basist var att spela Jaco Pastourius och sova med realbooken under huvudkudden. Efter ett tag fick det mig att helt tappa sugen att spela musik. Jag började intressera mig mer för de sociala aspekterna, de underliggande normerna som formar den musikaliska praktiken.
Ungefär då hoppade jag på en kurs i elektroakustisk komposition på folkhögskolan i Härnösand. Den elektroniska musiken blev en fristad från den prestationsångest, de förväntningar och roller jag tilldelades som instrumentalist. Jag fick mitt egna space, en egen musikalisk bubbla i källarstudion på folkhögskolan. Känslan av att allt var möjligt, och det var på mina villkor, musiken begränsades enbart av mig och min fantasi.
Därifrån fortsatte jag till Musikhögskolan i Stockholm, där jag träffade flera vänner och tonsättare som kom att inspirera mig och bli väldigt betydande för min fortsatta musikaliska utveckling. På Musikhögskolan utforskade jag drone, reduktion och minimalism bland annat. Tillsammans med en vän startade jag en normkritisk grupp som än idag är aktiv på Musikhögskolan med att ifrågasätta och göra kreativa om-tolkningar av normativa musikaliska uttryck. Efter musikhögskolan bodde jag ett år i Berlin, där jag studerade på Universität der Kunst. Under året blev jag mer intresserad av film, började experimentera med analoga filmmedier och super-8 projektorer.
Under hela min uppväxt fick jag alltid höra att det var omöjligt att leva på musik. Nu, efter snart två år som verksam tonsättare börjar jag förstå att det faktiskt kan fungera. Sverige är bra på det sättet, i Stockholm finns det helt otroliga resurser och statligt finansierade studios, det finns massor av bidrag att söka. Jag är så otroligt tacksam över dessa resurser som gör min verksamhet möjlig, som gör att kulturen i Sverige inte är riktigt lika klass-segregerad som i flera andra länder.
Hur har stycket kommit till?
”CD-R/Cyanine” är ett stycke i 8 kanaler som till stor del komponerats på EMS i Stockholm. Materialet består av orgelliknande harmoniska progressioner, där jag bearbetat delar av övertonsserierna på olika sätt. Diskanten är frätande med en mer brusig karaktär och högre förändringsfaktor. Bas och mid-registren är mer svepande långsamma klangliga förlopp.
Jag har använt mig av LFO:er spatialiserade i lite olika sync mellan högtalarna, för att skapa pulser som rör sig i olika underdelningar mellan högtalarna. För att ge mer rymd åt stycket har jag använt mig av impuls-responser från det gamla radiotornet i Taufelsberg i Berlin. Domerna har ett lagom artificiellt rum som passar bra till styckets karaktär.
För att prägla materialet på ett mer fysiskt sätt har jag spelat in materialet på CD-R skivor som är repade och bearbetade på olika sätt. Jag har sedan spelat in materialet igen, och använt mig av det glitchiga och upphackade materialet som en kontrasterande ingrediens i stycket.
Den ljudande delen av stycket är fixerat. CD-R Cyanine innehåller även visuella element, men de är inte lika fixerade eller förutbestämda. I första delen av styckets livscykel är den visuella aspekten i en experimentell fas. Jag har en del olika idéer och vill lämna lite öppet för experiment när det gäller den visuella aspekten av stycket. Det vore till exempel fint att bygga en ljusskulptur där jag använder bitar av reflekterande CD-R skivor och ljus på olika sätt. En annan gång kanske stycket presenteras med visuell improvisation med video-feedback och stroboskop. Efter en fas av experimenterande har jag för avsikt att göra en fixerad version, kanske en video med färgskala inspirerad av cyanine, fluorescerande färgämnen och ljusreflektioner.
Högtalaruppställning för ”CD-R/Cyanine”
Hur gör du när du skriver musik?
När jag jobbar med syntes tänker jag att det är lite som att jobba med skulptur. Jag bygger ett ramverk av vågformer och brus som jag modulerar på olika sätt för att få till den övergripande formen. Därefter byter jag ofta verktyg för att jobba fram nyanser, plocka bort överflödiga delar samt lyfter fram detaljer och karaktärsdrag som jag gillar. Det är en fin balansakt där det ibland handlar om att kasta sig ut, släppa kontrollen och se var en hamnar, andra gånger om att vara strikt och lojal mot sin ursprungliga vision.
När jag började göra elektronisk musik försökte jag ofta arbeta konceptuellt. Jag gav ljuden en symbolisk roll eller en berättande funktion i musiken. Jag har mer eller mindre lämnat det sättet att jobba. Då jag använder mig av konkreta, inspelade ljud så utgår jag ofta från ljudets textur och kvalitet. Jag försöker att anpassa stycket eller formen på den rörelse som ljudet själv föreslår och utveckla materialet efter det, istället för att klämma in ljud i ett på förhand uppsatt ramverk. Det klingande, ljudande resultatet är det absolut viktigaste. Känslan musiken ger, hur den påverkar en. Konceptuella idéer och eventuell paketering får sedan forma sig eftersom.
Jag gillar alltmer musik som känns välkomponerad, progressioner och förlopp som är väl förberedda. Min musik innehåller färre kaotiska element och slumpfaktorer än den brukade. När jag jobbar med instrumentalister har improvisation tidigare vart ett tydligt återkommande element. Jag går mer och mer i en riktning av att vilja detaljstyra allting, fixera alla händelser. Dels beror det på en del dåliga erfarenheter av att ge musiker för mycket frihet i tolkningen, dels kanske att jag blivit mer kompromisslös och definitiv i hur jag vill att min egen musik ska låta.
Det är lätt att fastna i sina egna rutiner. Bara jobba med de verktyg en lärde sig för 10 år sedan för att det är vad som känns mest bekvämt, där en kan lita på sina gamla tips och tricks. Jag försöker att förebygga detta genom att utmana mig själv att testa nya verktyg, hålla mig lite uppdaterad. Jag har undervisat i en kurs på Högskolan i Dalarna vilket gav ny motivation att skaffa lite bredare kunskap om nya verktyg och sätt att jobba. Den tekniska utvecklingen går ju så fruktansvärt fort nu, jag är 25 år men känner mig som en gammal fossil när jag möter yngre tonsättare.
I det här stycket ”CD-R/Cyanine” gick jag tillbaka till att komponera det mesta i en sequencer. Jag gillar den visuella aspekten, hur det rent grafiskt ger en bra överblick över formen, till skillnad från olika programmeringsmiljöer. Även detta kan bli en fälla, där en litar för mycket på sin visuella idé om hur stycket ska bli och därför glömmer bort att lyssna.
Jag har egentligen inte tagit hänsyn till att stycket ska spelas två gånger i rad under festivalen. Jag hoppas att stycket kommer att framföras vid flera tillfällen efter uruppförandet och att det då oftast kommer att presenteras som del i en sekvens av andra stycken.
Läs mer: Maria W Horn