Vem är du och hur blev du tonsättare?
Född 1972, verksam i Stockholm. Jag har en datavetenskaplig utbildning bakom mig, men arbetar nu som musikbibliotekarie. Blev tonsättare efter att ha gått utbildning på EMS i Stockholm i slutet av 90-talet. Jag har nog alltid velat komponera, men det var inte förrän jag – via Åke Hodell – upptäckte elektronmusiken, som jag fann ett kongenialt uttryck.
Hur har stycket kommit till?
”Vinterglädje” upplevs förmodligen som bågformat. Denna bågform utgör ytskiktet i ett lager av substrukturer, som alla är varianter av samma grundform. Genom stycket löper dessutom en självständig, periodisk struktur, som bestämmer verkets längd och påverkar ljudens dynamik och spatialisering. I ett avsnitt blir denna struktur även direkt hörbar.
Ljudmaterialet är skapat med analoga och digitala syntar. Flertalet ljud är ursprungligen långa, självgående processer med återkoppling och betydande slumpmässiga inslag. Jag klippte och grupperade ljuden för att använda dem tematiskt. Parallellt med detta arbete skapade jag nya ljud som jag kombinerade med de gamla, vilket påverkade grupperingen. Ljudens läge i rummet bestäms av en annan, oberoende indelning.
Hur gör du när du skriver musik?
Att stycket ska repriseras vid uruppförandet kan ha bidragit till ”Vinterglädjes” cykliska struktur, men ett liknande formspråk förekommer även bland mina tidigare verk. Dock har KOMPFESTs tema haft en viss betydelse, då jag har haft kammarmusikens obligata instrument eller röster som förebild – den engelska titelns ’glee’ betyder glädje, men betecknar också en sentida avläggare till madrigalen.
Wittgenstein skrev en gång att ”(j)ag är inte intresserad av att uppföra en byggnad så mycket som av att få en klar bild av grundvalarna för möjliga byggnader”. Själv är jag inte intresserad av att utveckla en personlig stil, eller av att skapa ”bra” eller ”dålig”, ”vacker” eller ”ful” musik. Mitt sätt att komponera skiljer sig därför från verk till verk, men det finns ändå vissa återkommande drag i mitt skapande.
Musikens formella aspekter lockar mig mest, därnäst de rumsliga och stämningsskapande. Symmetrier förekommer, men inte exakta upprepningar. Jag använder olika tekniker ur musikhistorien – som isorytmik, kanon, serier, aleatorik och stokastiska processer – men behandlar dem odogmatiskt, som ett material i sig. Här har Öyvind Fahlström haft ett visst inflytande. Narrativa strukturer hämtar jag ofta från filosofiska eller litterära förlagor.
Jag arbetar gärna direkt med ljudmaterialet – ”knådar” det – men för att behålla så mycket som möjligt av deras egenart och komplexitet, bearbetar jag sällan ljuden på traditionellt elektroakustiskt vis. Jag betraktar dem inte som objekt, utan snarare om autonoma varelser – subjekt – även om de till syvende och sist är underordnade kompositionens helhet.
Läs mer: Pär Johansson